Det är konstaterat. Det är dystert.
Vi lever i en tid då vi människor är mindre människor än vad vi någonsin tidigare varit. Vi är liksom inte människor för varandra, utan människor runt omkring varandra. Framför. Bakom. Aldrig bredvid. Inte en hand i din. Min. Det är nästan en aning hjärtskärande. Känner du?
Vi håller inte om varandra. Vi håller inte hårt. Vi släpper taget. Vi passerar förbi. Av bara farten. Ingen ser. Ingen vill se. Vågar. Vi tappar bort varandra någonstans på vägen. Om vi ens har ett mål. Om på vägen ens existerar. För QP-kollen upplever oss vilsna i vår egna vilda och inte så speciellt vida värld. På tunnelbanan. Bussen. I taxin. Som vi inte delar. Med någon.
Fast i telefonen. Frånvarande med hörlurar. Upptagen av annat. Inte andra.
Aldrig.
Här finner du del 1 av denna lilla artikelserie/spaning. Varsågod.